Sue är 59 år och kommer från West Yorkshire. Hon diagnostiserades med Crohns sjukdom år 2014, efter 30 års remission från ulcerös kolit.
Börja genom att göra en kort resa inom landet
Jag hade läst all värdefull information på olika webbplatser om att resa med stomi, men jag var fortfarande lite orolig och förstod snart att jag bara kunna hantera denna oro genom att göra ett försök. Vi bestämde oss för att börja med en kort resa inom landet med ett par nätter på hotell för att övervinna min oro om att kunna hantera min stomirutin när jag är ute och reser.
I verkligheten är det ingen skillnad. Man hanterar sin rutin på samma sätt, vare sig man är hemma eller borta och det är inget att oroa sig för. Men det var ett viktigt första steg för mig. Jag hade aldrig upplevt några läckageproblem, men trots detta oroade jag mig en del för läckage på de fina vita lakanen på hotellet, och för säkerhets skull, tog jag med mig en gammal handduk som jag lade över underlakanet, i fall att något skulle hända. Det visade sig att jag inte behövde vara orolig, men det gav mig lite mer självförtroende.
Jag började planera en åtta veckors semester i Nya Zeeland
Nu när jag kände mig säker på att jag kunde klara mig borta från hemmet riktade jag uppmärksamheten mot att planera vår långresa till Nya Zeeland. Jag behövde ta med mig tillräckligt med stomiprodukter för att klara hela resan, plus lite extra för oväntade situationer. Vissa artiklar föreslår att man tar med dubbelt så mycket som man behöver i två olika resväskor för att undvika problem med borttappat bagage. Jag valde att ta med tillräckligt med produkter för hela resan i handbagaget som jag hade med mig hela tiden och packade dessutom extraprodukter i resväskan. Jag skrev ett brev till min husläkare där jag förklarade mina resplaner och att jag behövde ett recept för produkter i förväg, för att säkerställa att de levererades i god tid. Förberedelserna gick enligt planerna och vi började vår resa mot flygplatsen den 4 januari 2016 (mindre än sju månader efter min stomioperation).
Jag kunde hantera vad som helst för att förverkliga mitt mål.
Det var både spännande och nervöst. Till slut var vi på väg för att besöka vår familj och träffa vårt nyfödda barnbarn för första gången, men först måste jag ta mig genom flygplatsens säkerhetskontroll och röntgenapparater med handbagaget fullt av konstiga medicinska tillbehör, samt Coloplast SenSura Mio 1-dels stomipåse på magen. Syns sådant på röntgen? Skulle de stoppa och visitera mig?
Det var lång kö till säkerhetskontrollen, så jag hade gott om tid att fundera på dessa frågor när jag väntade och när jag tänkte på saken förstod jag att det egentligen inte gjorde någon skillnad. Efter allt jag hade upplevt under de senaste fjorton månaderna var det enda som betydde något att jag stod där i kön och väntade på att gå ombord på ett flyg för att besöka vår familj och att jag kunde hantera precis vad som helst för att uppnå mitt mål. I slutändan blev det inte alls besvärligt. Jag förklarade min situation för tulltjänstemannen vid kontrollplatsen och gick rakt igenom utan några problem.
Första delen av flygresan tog cirka tretton timmar
Vi stannade i tio timmar på flygplatshotellet i Singapore och där gjorde jag två saker. Först tog jag min första simtur i simbassängen på taket på flygplatshotellet. Efter simturen duschade jag och bytte påse innan vi började den andra, nio timmar långa, etappen av flygresan mot Auckland.
Ännu mer speciellt var det att anlända på Aucklands flygplats, när vårt treårige barnbarn sprang tvärs över ankomsthallen, hoppade upp i farfars famn och pussade och kramade oss. Vårt tre månader gamla barnbarn var också där och vi träffades för första gången. Det var en underbar känsla.
Efter åtta fantastiska veckor var hemresan lika händelselös som ditresan och när jag tänker tillbaka undrar jag varför jag var så orolig till att börja med.