Sue är 59 år och kommer från West Yorkshire. Hon diagnostiserades med Crohns sjukdom år 2014, efter 30 års remission från ulcerös kolit.
Det var dags att överväga operation
När jag blev inlagd på sjukhus för tredje gången den 1 juni 2015 var det tydligt att mitt tillstånd blev sämre. Min Crohns sjukdom hade spridit sig och svarade inte på medicinska behandling. Det fanns inga läkemedelsbehandlingar kvar att prova och jag kunde verkligen inte fortsätta i befintligt skick, så därför var det dags att överväga operation.
Min man och jag pratade om det och med hans stöd beslutade jag mig för att genomgå operationen så snart som möjligt. Allt gick snabbt när jag väl hade fattat beslutet. Operationen schemalades och stomiterapeuterna gjorde ett tidigt besök för att diskutera proceduren med mig och gav mig mer information om att leva med stomi. Jag måste erkänna att jag var lite orolig till att börja med, men jag är en praktisk person och visste att man måste titta på fördelarna och få det gjort eftersom min första prioritet var att få mitt liv tillbaka.
Jag läste på så mycket jag kunde före operationen
Jag tillbringade de sista tre dagarna före operationen med att läsa så mycket jag kunde om vad som skulle hända med mig. Jag besökte alla relevanta webbplatser och drog nytta av Coloplasts pre-operativa övningsset om stomi och stomivård som stomiterapeuterna hade gett mig. Övningssetet gör det möjligt att få en uppfattning om hur livet med stomi skulle kännas efter operationen, vilket var ett mycket praktiskt sätt att hantera några av mina bekymmer för hur man använder en stomipåse.
Operationen gick bra och när jag blev utskriven från sjukhuset sju dagar senare fick jag med mig en mängd broschyrer och massor av råd om bästa sättet att återhämta sig.
Jag visste att det var viktigt att ta det lugnt
Jag förväntade mig att jag skulle ha svårt att röra mig p.g.a. stygnen och jag visste att det var viktigt att ta det lugnt eftersom det skulle ta tid för de inre såren att läka, men jag föreställde mig att det skulle kännas lite som att återhämta sig efter en ordentlig influensa när stygnen tagits bort. Att jag skulle kunna gå tillbaka till gymmet och göra lätta träningspass inom ett par veckor och snart få tillbaka hela min styrka.
Nu vet jag vad läkarna menade när de sa att jag behövde ta det lugnt och lyssna på min kropp. Vissa dagar vaknade jag och kände mig frisk och ivrig, men när jag hade tvättat mig och klätt på mig hade all energi tagit slut och jag behövde vila. Försökte jag göra mer, vilket jag gjorde ibland, slutade det med att jag mådde jättedåligt. Snart lärde jag mig att jag var tvungen att ge vika och vila när min kropp behövde det.
Min kondition började förbättras
Inom sex veckor var jag tillbaka på gymmet. Jag kunde bara göra lätt träning som att gå på löpbandet och några lätta arm- och benövningar, men det var i alla fall en början och något som jag kunde bygga vidare på. Under de följande veckorna och månaderna började min kondition förbättras och jag kunde gradvis öka intensiteten på mina träningspass och ge mig själv små mål att sträva mot. Jag kunde också, till min mans lättnad, börja göra lite hushållsarbete igen, då han hade tagit hand om det medan jag var sjuk.
För att fokusera på min återhämtning började vi planera en resa till Nya Zeeland
Mitt nästa mål var att börja simma igen. I januari 2016 hade mitt sår nästan läkt och jag såg fram emot att ta mitt första dopp i simbassängen vid Changi flygplats i Singapore på väg mot Nya Zeeland.