I början betydde ordet ”pancaking” ingenting för mig. Det jag upplevde var läckage och ingen hade varnat mig för läckage. Varken kirurgen eller stomiterapeuten eller andra jag träffat. Nej, det verkade vara en stor hemlighet.
Olyckor, som vi kallar dem, var något jag helst ville slippa. Inga fler sprinterlopp till toaletten bara för att inse att jag aldrig skulle vara tillräckligt snabb för att hinna. Och att inte hinna betydde noggrann tvätt och nya underkläder.
"Jag hoppades att jag skulle slippa att oroa mig"
Ibland betydde det att jag tvingades låsa in mig på toaletten för att tvätta och torka mina jeans, och jag tackade teknikgudarna för att handtorken uppfunnits.
Vetskapen om att detta aldrig skulle hända igen efter min operation var en stor bidragande faktor till mitt beslut att operera bort min tjocktarm. Det skulle bli så skönt att slippa tänka på att hitta en toalett, fruktansvärt generad och med smutsiga kläder.
Det är inte vanligt läckage, det är pancaking
Föreställ dig min skräck när jag vaknade en morgon med bajs överallt. Skräcken steg när jag tvingades väcka min man som bytte sängkläder medan jag slet av mig mina smutsiga kläder och hoppade i duschen. Det här hade inte jag räknat med. Och det hände om och om igen.
Jag kollade på nätet för att försöka hitta orsaken, trösta mig själv med att jag inte var ensam och försöka hitta ett sätt att stoppa det. Det var då jag upptäckte att det inte var vanligt läckage, utan snarare pancaking.
Förklaring till pancaking
Läckage är när avföringen hittar ett sätt att läcka ut under plattan, vanligtvis vid en svag punkt, och ofta på grund av ett användarfel. Jag lärde mig att hantera detta efter de första månaderna.
Pancaking kan leda till en speciell sorts läckage. När avföringen är tjockare än normalt och samlas mycket snabbt utan att ha någonstans att ta vägen eftersom personen i fråga, i detta fall jag, inte tänker på att han eller hon har påse och inte kontrollerar påsen tillräckligt ofta.
Avföringen samlas i en klump och trycker bort plattan från kroppen. När du tittar efter finns det en tjock pannkaksliknande massa med avföring, och plattan har nästan lossnat från kroppen. Det är inte trevligt. Och den bruna sörjan gör det inte bättre!
Det sliter att vara ständigt vaksam
Min lösning de första åren var att alltid vara vaksam.
Att tänka på vad jag ätit och kontrollera påsen, att behöva trycka ner (kanske inte är det rätta ordet men du förstår vad jag menar) den tjockare avföringen i botten av påsen så fort jag hittade ett ställe där jag kunde vara privat och ta hand om det.
Men det är inte lätt att hålla på med sin påse på allmän plats, och ibland befinner jag mig i situationer där jag inte kan gå undan.
Jag har till och med stått mot en vägg och försökt flytta omkring saker i smyg. Jag kan inte föreställa mig om vad förbipasserande trodde jag höll på med. Om jag varit kille kunde jag åtminstone ha låtsats kissa. Jag hittade en slags lösning, men den var långt ifrån perfekt.
Lösningen: Lite smörjmedel
Sedan föreslog någon som visste mer än jag ett luktreducerande glidmedel i form av en smörjande deodorant. Det var inte någon som jobbade i en sexbutik utan en person som arbetar med stomiprodukter.
Det är mitt eget fel att jag tänker som en tonårspojke när jag hör ordet glidmedel, jag ber om ursäkt om du är mer mogen.
Tanken med smörjmedlet är att det fördelas på insidan av en ny påse innan den appliceras. I mitt fall försöker jag se till att påsens överdel är helt täckt av smörjmedlet, sedan fortsätter jag som vanligt.
Hittills ingen pancaking på sex veckor
Jag började med detta för sex veckor sedan. Det är verkligen löjligt att jag inte upptäckte detta förrän jag hade haft problem med pancaking i nästan fyra år, men nu har mitt liv förändrats.
Under dessa sex veckor har jag inte haft ett enda fall av pancaking. Min påse har stannat på plats och jag har blivit tryggare och tryggare och tänker inte ens på det. Kanske inte hela dagarna men jag tänker på det mindre och mindre för varje dag. Jag känner mig optimistisk. Jag tror att det kommer att bli bra i framtiden.
